Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

lagt sig, så får jag gå och sopa trapporna, sade Phebe och gick sjungande ut med borsten under ena armen och viskan under den andra.

Rosa dröjde kvar, där hon stod, och började tänka på hur många angenäma stunder hon haft på den senaste tiden, ty blomsterodlingen hade lyckats mycket väl för henne, och hon hade lärt att simma och ro och gjort trevliga promenader både till fots och i vagn och tillbragt lugna, angenäma timmar med läsning och samtal med onkel Alec — och, bäst av allt: det gamla lidandet och svårmodet plågade henne numera högst sällan.

Rosa såg verkligen ut som en ros, där hon nu stod, leende för sig själv åt en bättre hemlighet än Phebes, en hemlighet, som hon själv ej anade, förrän hon några år senare upptäckte den — nämligen lyckan att äga en god hälsa.

— Vad drömmer prinsessan om däruppe i sin hängande trädgård? frågade onkel Alecs röst nedifrån trädgården, och i samma ögonblick kom en stor ros farande genom luften och träffade hennes kind.

— Jo, onkel, jag stod och önskade, att jag kunde företaga något roligt på denna vackra dag, något riktigt nytt och trevligt, ty den friska vinden gör att jag känner mig glad och livad.

— Låt oss då ro över till Holmen! Jag hade tänkt fara dit i eftermiddag; men om du har mera lust nu, så kunna vi ju fara med detsamma.

— Ja, ja, det har jag visst! Jag skall vara i ordning inom en kvart, onkel. Jag måste städa färdigt mitt rum, ty Phebe har så mycket att göra.

Onkel Alec höll på att stuva in en stor korg i båten, när hon kom dit, och innan de satte ut kom Phebe springande med ett besynnerligt knöligt bylte, inpackat i en regnkappa.

— Vi kunna omöjligt orka med hälften av matsäcken, och jag vet, att vi inte komma att behöva så mycket schalar och kappor, så jag tycker det vore klokare att inte lasta båten så tungt, sade Rosa, som ännu hade sin lilla hemliga oro, då hon var på sjön.

— Kunde du inte ha fått paketet litet mindre, Phebe? frågade doktor Alec och betraktade misstänksamt byltet.

— Nej, sir, omöjligt i en sådan brådska, svarade Phebe skrattande och gav det oformliga byltet ett duktigt slag med handen.

— Nå ja, det kan vara bra att ha till barlast. Glöm nu bara inte biljetten till mrs Jessie, hör du det.

— Nej, sir. Jag skall skicka av den genast, svarade Phebe och