sprang uppför backen med en sådan fart, att man skulle kunnat tro att hon haft bevingade fötter.
— Vi skola göra ett besök i fyrbåken först, ty du har ju ännu inte varit där, och den lönar allt mödan att se. När vi komma därifrån är det säkert mycket varmt, och då intaga vi vår frukost under de skuggrika träden på Holmen.
Rosa var med om vad som helst; hon fann mycket nöje av sitt besök i fyren på Udden, i synnerhet roade det henne att klättra uppför de smala trapporna och att gå in i den stora lyktan. De dröjde länge där, ty doktor Alec tycktes inte ha någon brådska, utan tittade både länge och väl i sin tub, som om han väntade att han skulle göra några märkvärdiga upptäckter till lands eller sjöss. Klockan var över tolv när de kommo fram till Holmen, och Rosa hade redan länge längtat efter sin frukost, innan hon äntligen fick den.
— Detta är verkligen förtjusande! Jag skulle riktigt önska, att gossarna vore med här. Vad det skall bli roligt att få ha dem med oss under hela sommarlovet! Ack, det börjar ju i dag, gör det inte det? Å, så dumt, att jag inte kom ihåg det förr; då hade de kanske följt med oss hit, sade hon, då de lågo makligt utsträckta under ett äppelträd och trakterade sig med smörgåsar.
— Känner du inte, onkel, att det luktar något stekt? frågade Rosa helt plötsligt, då hon en stund efteråt höll på att borttaga kvarlevorna efter frukosten.
— Jo, det känner jag visst; det luktar stekt fisk, tror jag.
Där sutto de med näsorna i vädret båda två och luktade en stund. Sedan sprang doktor Alec upp och sade med mycken bestämdhet.
— Nej, detta får minsann inte ske! Ingen har rättighet att uppehålla sig på denna holme utan att först be om tillåtelse. Jag skulle gärna vilja se, vem som understår sig att steka fisk på min enskilda egendom.
Och så tog han korgen på ena armen och byltet på den andra och klev i väg åt det håll, varifrån den förrädiska lukten kom, samt antog därvid en min så grym som ett lejons. Rosa gick efter under sitt stora kinesiska parasoll.
— Nu inbillar jag mig, att du är Robinson Crusoe och jag Fredag, och att vi begiva oss åstad för att se om vildarna hava kommit, sade hon, bäst de gingo där, ty denna gamla omtyckta berättelse, som alla barn äro så roade av, spökade ständigt för hennes fantasi.
— Jaha, och där äro de! Två tält och två båtar, så sant jag lever! De skurkarna tänka riktigt roa sig, kan jag se.
