Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

72

— Jag hoppas att mina pojkar inte råkat ut för något missöde! mumlade onkel Mac, men tillade sedan med ett förnöjt skratt, när han såg att en gnista lyste till: Nej, nu kommer det. Se nu på, Rosa, och få se hur du tycker om detta; det är anordnat enkom till heder för din ankomst.

Rosa spände upp ögonen så mycket hon förmådde och såg hur gnistan utvecklade sig och antog formen av en guldvas. Därpå framkommo gröna blad, i vars mitt en karmosinröd ros lyste fram ur mörkret med strålande glans.

— Är det en ros, onkel? frågade hon och slog ihop händerna av förtjusning, då hon varseblev den sköna blomman.

— Ja, visst är det en ros! Se nogare på den och försök att gissa vad detta skall betyda, svarade onkel Mac skrattande och glädjande sig däråt som en pojke.

En bukett av något som först såg ut som purpurfärgade kvastar syntes nedanför vasen, men Rosa gissade vad det skulle betyda. Hon stod kapprak i båten och höll sig fast vid onkels axlar samt utropade, jublande av hänryckning:

— Tistlar, onkel, skotska tistlar: de äro sju till antalet, en för var och en av gossarna! O, ett sådant roligt påhitt! — Och hon kom i ett sådant skratt, att hon föll handlöst ned i båten, där hon satt kvar tills det lysande skådespelet var slut.

— Jag smickrar mig med att detta var ett ganska lyckat påhitt. sade onkel Mac högligen belåten med framgången av sitt fyrverkeri. Ska vi nu lämna av dig vid Holmen eller ta dig med oss hem igen, min lilla snälla flicka? tillade han, i det han upplyfte henne, med en så gillande och vänlig ton att Rosa föll honom om halsen och kysste honom.

— Hem, snälla onkel, och jag tackar dig mycket, mycket för det vackra du ställt till för min skull. Jag är så glad, att jag fick se det, och jag är säker på att jag kommer att drömma om det i natt, svarade Rosa med ståndaktighet, ehuru hon med detsamma kastade en längtansfull blick bort till Holmen, som de nu voro så nära, att hon kunde känna krutlukten och se figurerna som gingo omkring där.

Och så foro de hem; och Rosa sade till sig själv, innan hon somnade: — Det var svårare, än jag hade tänkt, men jag ville ändå inte ha det ogjort, och jag eftersträvar ingen annan belöning än den glädje jag skänkt Phebe, det är min uppriktiga tanke.