Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


ELFTE KAPITLET.
Macs sjukdom.

I ett avseende ansåg Rosa sin uppoffring misslyckad, ty ehuru de äldre satte mycket värde därpå och visade att de gjorde det, så blevo gossarna dock ej, såsom hon hade hoppats, ögonblickligen uppfyllda av djupaste aktning och vördnad för henne.

Nej, tvärtom, hennes känslor blevo svårt sårade, då hon av en händelse hörde Archie säga, att han ej kunde inse det förståndiga däri, och prinsen gjorde saken ännu värre, då han förklarade henne för »den mest besynnerliga lilla höna han någonsin hade sett».

Det kom dock ganska snart en tid, då Rosa helt omedvetet tillvann sig ej endast sina kusiners aktning, utan även deras tacksamhet och kärlek.

Kort efter tilldragelserna på Holmen träffades Mac av ett solstyng och blev därav mycket sjuk. Det kom så hastigt, att alla råkade i häftigaste oro, ty några dagar svävade gossens liv verkligen i fara. Han gick dock lyckligt igenom; och då, just när familjen gladde sig åt att hava återfått honom, inträffade en ny bedrövelse, vilken spridde dysterhet över dem alla.

Den stackars Macs ögon började bli betänkligt sjuka, och detta var alls icke underligt, ty han hade ansträngt dem övermåttan, och då de aldrig varit särdeles starka ledo de dubbelt.

Ingen vågade säga honom vilka mörka förutsägelser den skicklige ögonläkaren, som undersökte dem, hade gjort, och den stackars gossen försökte att vara tålig och inbilla sig, att några veckors vila skulle ersätta den skada, som flera års överansträngning förorsakat.

Han blev förbjuden att se i en bok, och då läsning och studier voro hans vurm, så var detta ett hårt slag för honom. Alla voro mycket benägna att läsa högt för honom, och i början tävlade gossarna om denna heder. Men när vecka efter vecka förgick och Mac allt fortfarande var dömd till vila och halvmörkt rum, då avtog deras iver, och den ene efter den andre drog sig undan.

Den kvinnliga förmågan av självförsakelse var starkt utvecklad hos Rosa, och hon kvarblev troget på sin post, när alla de andra troppade av. Timme efter timme satt hon i det halvmörka rummet,