njuta en vecka därav! Det kan man kalla hårt! sade han och jämrade sig högljutt.
— Ja, det är hårt, Mac; men det är ju långt kvar ännu, och den återstående tiden kan du ju kanske komma att få njuta av.
— Kan jag kanske? Jag vill njuta därav. Tror den där gamle struntgubben, att jag ska behöva hålla mig instängd här länge ännu?
— Det tror jag visst, att han tänker, så vitt inte bättringen går fortare än den hittills gjort.
— Har han sagt något mera på den sista tiden?
— Du vet ju, att jag inte har träffat honom. Ska jag börja nu? Det här ser mycket trevligt ut.
— Ja, gå på du; det kan just göra mig detsamma, svarade Mac och kastade sig ned på soffan, där han brukade ligga, och där han tyckte att han hade mest vila för sitt trötta, tunga huvud.
Rosa började med mycken livlighet och gick hastigt igenom några kapitel. Hon var förtjust över, att hon lyckades så väl med uttalandet av de svåra namnen, ty hennes åhörare rättade henne ej en enda gång och låg så stilla, att hon tog för avgjort att han var i högsta grad intresserad.
Plötsligen blev hon, mitt i det allra intressantaste, avbruten av Mac, som med häftighet reste sig upp i soffan och med en duns satte ned fötterna i golvet. Därefter utropade han med en hes, upprörd stämma:
— Stanna! Jag hör inte ett ord av vad du läser, du kan lika gärna spara din röst och svara mig på en fråga.
— Vad är det, du vill veta? frågade Rosa helt oroligt, ty hon hade något på sinnet och fruktade, att han misstänkte var det var.
— Se på mig Rosa, och svara mig, ty jag vill veta något, som jag vet, att du kan säga mig.
— Kära Mac, fråga mig inte, sade Rosa bedjande.
— Du måste svara mig, annars rycker jag skärmen av mig och stirrar på solen, så mycket jag förmår. Nå, vill du? — Och därmed reste han sig upp, som om han ämnade sätta sin hotelse i verkställighet.
— Ja, jag vill. Jag skall säga dig, vad du önskar, om jag bara vet det, men var inte så häftig och tänk inte på att göra något så förryckt! ropade Rosa helt förtvivlad.
— Nå, det är bra; hör på då, och slingra dig inte undan, som alla de andra göra. Sa inte doktorn, att mina ögon voro sämre sista gången han var här? Mamma ville inte säga mig det, men du måste.
