dit endast så mycket ljus fick intränga att en stråle föll på boken, som hon läste i. Hon tröttnade dock aldrig att läsa för den stackars gossen, vilken med en skärm för ögonen låg tyst och njöt av det enda nöje, som förljuvade de långa dagarna. Ibland var han knarrig och svår att vara till lags, ibland knotade han över att hans föreläserska inte kunde sätta sig in i de torra böcker, han ville höra, och ibland var han så förtvivlad, att det gjorde henne ont att se honom.
Rosa höll dock ut under alla dessa prövningar och uppbjöd hela sin förmåga för att behaga honom. När han var kinkig, visade hon den största tålighet; när han knotade, gick hon helt modigt igenom de tröga sidorna, vilka åtminstone i ett avseende ej voro torra för henne, ty då och då föllo stora, heta tårar ned på dem, och när Mac överlämnade sig åt förtvivlan, tröstade hon honom med så mycket hopp hon vågade ingiva honom.
Han sade ej mycket, men hon visste att han var tacksam, ty hon var honom mera till nöjes än någon av de andra. När hon kom sent, var han otålig, när hon måste gå, syntes han förtvivlad, och när det trötta huvudet värkte som värst, så kunde hon alltid vagga honom till sömns genom att sakta gnola för honom de gamla balladerna, som hennes far tyckt så mycket om.
— Jag vet inte vad jag skulle ta mig till, om inte detta barn vore, brukade tant Jane ofta säga.
— Ja, hon är mera värd än alla de där bullersamma pojkarna tillsammans, tillade Mac, famlande omkring sig för att göra sig säker om, att den lilla stolen stod i ordning, tills hon skulle komma.
Sådan var den belöning Rosa tyckte om, de tacksägelser som uppmuntrade henne, och om hon någon gång kände sig mycket trött kastade hon blott en blick på den gröna skärmen, på det lockiga huvudet, som så oroligt slängde sig på kudden, och på de stackars trevande händerna, och då rördes hennes medlidsamma hjärta och hennes trötta stämma fick nytt liv.
En vacker morgon, då Rosa satt sig ned för att börja en diger volym med titeln: »Franska revolutionens historia», och intogs av en hemlig fruktan för de långa svåra namnen, blev hon plötsligt hejdad av Mac, vilken lik en blind björn lunkade omkring i rummet:
— Vad är det för datum i dag? frågade han.
— Den sjunde augusti, tror jag.
— Mera än hälften av ferierna är förbi, och jag har bara kunnat
