Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Jo, det är sant, och han ville, att vi skulle säga dig, att ingenting annat än fullkomlig vila kan kurera dig. Jag vet, att det är förskräckligt hårt, men vi skola alla bjuda till att hjälpa dig bära det; jag skall läsa för dig hela dagarna och leda dig och passa upp dig och försöka göra det lättare —

Här avbröt hon sig, ty hon märkte tydligt att han ej hörde ett enda ord av vad hon sagt. Ordet »blind» tycktes ha tillintetgjort honom, ty hans ansikte var begravt i kudden, och han låg så stilla att Rosa blev helt ängslig. Hon satt orörlig under några minuter, längtande att kunna trösta honom, men ej vetande hur, och önskade att onkel Alec måtte komma, ty han hade lovat att framföra sorgeposten till Mac.

Plötsligen framträngde ur det beklämda bröstet en till hälften kvävd snyftning, vilken gick henne djupt till hjärtat, ty det var den mest hjärtgripande snyftning hon någonsin hört. Den arme gossen fick ju ej gråta, ehuru detta vore den naturligaste lindringen i hans smärta; han vågade ej giva luft åt sin förtvivlan genom tårar, ty det vore ett fördärv för de sjuka ögonen.

»Franska revolutionen» föll ur Rosas knä, hon sprang fram till soffan, föll ned på knä framför den och sade med denna moderliga ömhet, som flickor bruka hysa för alla lidande varelser:

— Kära min stackars Mac, du får inte gråta, det är så farligt för dina ögon. Lyft upp ditt huvud ur denna varma kudde och låt mig få svalka det. Jag undrar inte på, att du känner dig olycklig, men för all del, gråt inte. Jag skall gråta för dig, ty mig gör det ingen skada.

Under det Rosa talade alla de tröstande ord hon kunde finna, fuktade hon sakta de svidande ögonen och baddade den heta pannan med eau-de-cologne och vatten, men hennes patient låg helt stilla med en blick, som gjorde ett sorgligt intryck på henne.

— Homerus var blind, likaså Milton, och likväl voro de i stånd att utföra något, som gjorde dem ihågkomna av eftervärlden, sade han, liksom för sig själv, i en högtidlig ton.

— Kanske att jag ändå skulle kunna studera om någon läste för mig och skrev och dylikt, vartill man måste begagna ögonen. Tror du, att jag skulle kunna det med tiden? frågade han, livad av en plötslig stråle av hopp.

— Det tror jag nog, såvida ditt huvud är starkt nog. Du skall veta, att solstynget gjort dig mycken skada, och din hjärna och dina nerver behöva vila, säger doktorn.