— Jag skall tala med gubben nästa gång han kommer och ta reda på vad jag egentligen får göra, så vet jag åtminstone hur jag har det. Vad jag var för en galning den där dagen, som låg där och stekte huvudet på mig och lät solen lysa i boken, tills bokstäverna dansade omkring för ögonen på mig! Jag ser det så tydligt nu, bara jag håller ögonen igen: små svarta kulor, som hoppa om varandra, och stjärnor och alla slags besynnerliga saker. Jag undrar, om alla blinda se sådant?
— Tänk inte på det, jag skall fortsätta med läsningen, vill du inte det? Vi komma snart till det allra intressantaste, och då glömmer du nog allt det där ledsamma, föreslog Rosa.
— Nej, jag skall aldrig kunna glömma det. Åt skogen med den gamla »Revolutionen»! Jag vill inte höra ett ord mera. Mitt huvud värker, och jag är så het. O, så härligt det skulle vara att få göra en utflykt på havet med »Stormen»! — Och den stackars Mac kastade och slängde sig, som om han ej visste vad han skulle ta sig till.
— Låt mig sjunga för dig, så slumrar du kanske in, och då blir dagen litet kortare, sade Rosa, i det hon tog en solfjäder och satte sig bredvid honom.
— Kanske jag skulle kunna göra det. Jag sov inte mycket i natt, och när jag slumrade till litet, så drömde jag en mängd galenskaper. Hör på, Rosa, tala om för de andra, att jag vet det nu, och att det är mycket bra, och att jag inte vill, att de ska tala med mig därom eller gå och lipa över mig. Dra på nu med sången, så ska jag försöka sova. Ack, om jag kunde sova ett år och vakna upp frisk.
— O, Mac, vad jag önskar, att du skulle kunna det!
Rosa sade detta med en sådan innerlighet, att Mac blev rörd därav. Han famlade efter hennes förkläde och fasthöll ena hörnet därav, som om det gjort honom gott att veta, att han hade henne i sin närhet. Men han sade endast:
— Du är en liten snäll, medlidsam varelse, Rosa! Ta nu den där sömniga sången, som du vet, att jag alltid brukar somna vid.
Fullkomligt belåten med detta ringa bevis på erkänsla för allt hennes deltagande, började Rosa fläkta med solfjädern och sjöng därunder med ett drömmande poetiskt föredrag den vackra skotska balladen. Inom några minuter var den arme lidande gossen förflyttad till drömmarnas land, uttröttad som han var efter den bedrövliga underrättelse han fått och de bemödanden han gjort att manligt bära den.
