seende och med alla tecken till förtvivlan. Då trädde till honom en liten besynnerlig figur med en gråpapperspåse över huvudet; genom ett hål på påsen syntes en liten näsa, genom ett annat framlyste en rad vita tänder, och ett par eldiga ögon gnistrade helt vilt. Grässtrån, liknande mustascher, stucko fram på bägge sidor om munnen, påsens båda översta hörn voro vridna så att de kunde föreställa ett par öron, och det föll ingen in att ett enda ögonblick tvivla på, att det svarta skärp, som var fastgjort baktill, var en svans.
Detta besynnerliga djur tröstade med tydliga tecken sin herre och erbjöd honom råd och hjälp. Denne tycktes ej förakta det givna rådet, ty Mac avtog sina stövlar, hjälpte det lilla djuret att påtaga dem och gav det därjämte en säck. Djuret kysste sin tass med en förhoppningsfull åtbörd och drog sig tillbaka med ett så lyckat jamande, att det blev ett allmänt rop av »katten i stövlarna!»
— Rätt gissat, svarade en röst, varpå förhänget föll.
— Nå, vad skall det nu bli av? frågade onkel Alec, sedan åtskilliga andra mer eller mindre lyckade charader blivit uppförda.
— Gossarna Dove ämna uppföra »En episod ur Napoleon I:s liv», som de kalla det. Barnen tycka att det är någonting storartat, och de små pojkarna göra det verkligen riktigt bra, svarade Mac, med en viss överlägsen nedlåtenhet.
Scenen föreställde ett tält, utanför vilket en skyltvakt gick fram och tillbaka och genom ett samtal med sig själv upplyste åskådarna att elementen rasade ohyggligt, att han hade marscherat några hundra mil den dagen, och att han var nära att dö av trötthet. Därpå stannade han, lutade sig emot sin bössa och tycktes slumra in; han föll dock snart till marken, överväldigad av sömnen, och låg slutligen raklång med bössan bredvid sig — en trolös liten skyltvakt.
Napoleon uppträdde i trekantig hatt, grå rock, höga stövlar, korslagda armar, barskt utseende och marscherande med stora steg.
Freddy Dove blev alltid höljd med ära i denna roll och grep även nu publiken med en napoleonsk attityd, som framkallade starka applåder, ty den allvarsamma gossen med sitt stora huvud, sina mörka högtidliga ögon och sin höga panna var »ett riktigt porträtt av den skurken Bondapart», sade mor Atkinson.
Någon vittomfattande plan välvde sig synbarligen i hans stora själ — ett tåg över Alperna, en brand i Moskva eller ett slag vid Waterloo kanske, ty han vandrade framåt under en majestätisk
