— Mina känslor äro sårade, men mina lemmar fullkomligt oskadade. Nog är det bra förargligt! Jag skulle göra det så präktigt, och så kommo de där dumma hönsen och skämde bort alltsammans, sade Rosa helt modfälld.
— Jag kunde inte tro mina egna ögon, när jag frågade efter dig, och Mac visade på den lilla amasonen, som kom galopperande utför backen med en sådan fart. Det var den bästa överraskning du kunde göra mig, och jag är alldeles förtjust över att se, hur väl du rider. Tänker du stiga till häst igen, eller ska vi köra ut Mac och ta in dig hit? frågade onkel Alec, då tant Jessie föreslog att man skulle begiva sig i väg, ty de andra vinkade, att de skulle komma efter.
— Högmod går före fall — det är allt bäst att du låter bli att visa dig på styva linan en gång till, min lilla nåd, sade Mac, som skulle ha varit mer än människa, om han hade kunnat låta bli att retas litet grand, när ett så gott tillfälle yppades.
Nog fruktar jag, att jag vrickat min fot, men det må nu gå hur det vill, tänkte Rosa och dolde helt hjältemodigt sin smärta, då hon med värdighet svarade:
— Jag föredrager att rida. Låt nu se, vem som kommer fram först.
Och därmed var hon åter uppe på hästen och satte av som en pil. Hon gjorde sitt bästa för att utplåna minnet av sitt nederlag, satt mycket rak i ryggen och bar sitt huvud högt, under det att Barkis galopperade fram med snabbaste fart.
Efter ett allmänt klättrande i bergen serverades en riktig zigenarfrukost, som ungdomen hade det nöjet att få hjälpa att tillaga. Mor Atkinson satte på sig sitt förkläde, vek upp sina ärmar och började att arbeta med en sådan iver, som om hon varit i sitt eget kök. Där stod hon och kokade i en kittel, som var upphängd på tre käppar över en eld av stickor och tallkottar, under det att flickorna dukade upp i det gröna alla möjliga lantliga läckerheter och barnen tumlade om och voro ständigt i vägen för envar, tills tutningen i hornet kom dem alla att slå sig ned likt en flock hungriga fåglar.
När den muntra måltiden var slutad och man tagit en kort rast, röstades det allmänt för att man skulle utföra några charader. En jämn grön plats emellan två ståtliga tallar utsågs till skådeplatsen, schalar hängdes upp till ridå, klädespersedlar hopsamlades, åskådarna slogo sig ned en bit ifrån de spelande, och därpå valdes fort ordet för charaden.
Mac uppträdde först i mycket dåliga kläder, med bedrövat ut-
