FJORTONDE KAPITLET.
Frestelsen.
Rosas fotvrickning tycktes vara av en ganska allvarsam art, och det såg ut som om den skulle bli långvarig också, vilket var en följd därav, att den ej strax blivit tillbörligt skött. Doktor Alec ordinerade henne att ligga stilla på soffan åtminstone en fjorton dagar, varöver hon jämrade sig storligen, men dock ej vågade klaga öppet, av fruktan att gossarna nu skulle passa på att komma fram med någon av de välvisa predikningar om tålamod, som hon brukade traktera dem med.
Nu hade ett tillfälle yppat sig för Mac att visa sin tacksamhet emot henne, och han avbetalade sin skuld på ett hedrande sätt, ty då han ännu alltjämt var förbjuden att börja skolan, hade han gott om tid att disponera över, och han ägnade största delen därav åt Rosa. Han gick många fjät för henne och gjorde allt, vad som stod i hans förmåga för att bereda henne nöje och förströelse. Ja, han gick så långt, att han till och med lät henne lära honom sticka, ehuru hon måste giva honom ett heligt löfte att hålla denna sak hemlig, innan han samtyckte därtill, och så snart någon av gossarna hördes på avstånd, försvann stickningen liksom genom ett trollslag. Dessa tätt och ofta förekommande undanstoppningar bldrogo just ej att göra arbetet vackrare.
Rosa var just en vacker oktobereftermiddag sysselsatt med att förbättra bristerna i detta mästerprov, helt makligt och angenämt utsträckt på sin soffa i salen i övre våningen, under det Jamie och Pokey, vilken senare var ditlånad för att roa henne, lekte »pappa och mamma» i ett hörn av rummet, med Kitty Comet och Rosas gamla docka till barn.
Då kom Phebe in med ett visitkort. Rosa såg på det, gjorde en grimas och sade därefter skrattande:
— Ja, jag tar emot miss Blish! satte genast på sig sin sällskapsmin samt ordnade sin medaljong och sina lockar.
— Du kära, snälla Rosa, hur mår du? Jag har ämnat mig hit på visit varenda dag, sedan du kom hem, men jag är ju jämt bortbjuden, så att det har varit mig alldeles omöjligt förrän i dag. Vad jag är glad att finna dig ensam, ty mamma sade, att jag gärna
