Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

vara ängsliga, tillade han med gladare mod, det går nog bra! Hade jag bara en gång till fått se min vackra ros — hon följer mig överallt, var jag går och står.

— Du kommer just bort i behaglig tid! sade fru Katrina och kastade en blick på löjtnanten. Jag vet ej vad jag har för en avsky för de där Haraldssons, men jag kan icke lida dem. Hade ej det packet — Gud förlåte mig, jag skulle icke så illa säga — varit, så levde kanske salig Arnman ännu.

— Vi tar oss en tur nedåt stranden, sade löjtnant Per, så smakar gröten bättre!

Arve log åt gubbens finkänslighet, men förslaget var klokt, ty när de återkommo, var åter allt gott.

Morgonen därpå reste Arve.


Fjortonde kapitlet.

Efter återkomsten från den misslyckade säljakten hade Erikas uppmärksamhet i synnerhet varit fästad vid den stackars Anton. Den mjältsjuka, som tärde honom, blev allt djupare och mörkare, och förgäves sökte både Erika och den livliga Gabriella att fängsla hans uppmärksamhet. — Låt mig vara — jag är bäst så här! var hans ständiga svar, då han, sittande på en sten vid strandens grundaste sida och med fötterna helt nära vattenytan, roade sig med att dra upp sjögräs, varav han flätade kransar åt Gabriella.

— Men jag vill icke låta dig vara, sade Erika en afton, då hon åter fann honom vid hans vanliga sysselsättning, du kunde nog göra nyttigare ting, Anton! Du skulle, såsom Birger många gånger föreslagit dig, följa med honom på hans resor — det gjorde dig gott. Du har ej sett något annat än Tistelön och Marstrand.


87