— Å jo, Erika, sade han med ett eget uttryck, jag har sett Paternosterskären, och det minnet har jag ännu gott av.
— Tala icke om det, som så länge slumrat i glömska! bad Erika, utan att likväl kunna återhålla en rysning. Låt oss i stället tala om din framtid, Anton… Vad skall det bli av dig?
— Detsamma som nu — jag sitter här och flätar mina kransar och metar ibland, men icke så gärna, för jag är alltid rädd att få upp människoben.
— Alltid talar du så hemskt och gåtfullt! Du envisas att fasthålla din själ vid de händelser, du i din barndom upplevde… Men jag försäkrar dig, Anton, att du begår en svår synd därigenom, att du icke vill arbeta dig upp ur detta onaturliga tillstånd. Tror du väl, att Gud givit dig en odödlig själ, på det att du skall förfara med den liksom med ett livlöst ting, som du kan kasta bort efter behag? Du har en gång att ansvara för att du i overksamhet förspillt ditt liv.
— Det blir inte på mitt ansvar… sade Anton med ett kraftfullare uttryck i sin röst än han någonsin brukat. Jag är säker, Erika, att de, som bragt mitt huvud i oordning, även få stå till svars på domedag för det pund som hos mig blivit förspillt.
— Gud hjälpe dem — de ha skuld nog ändå! svarade den stackars kvinnan. Men det tror jag, Anton, att du själv får svara för de krafter, du kunnat begagna. Det var som barn din sinnesförvirring ägde rum, och nu är det blott din inbillning och din envishet, som kommer dig att tro, att du icke är fri därifrån.
— Jag vet nog bäst själv hur det står till i min hjärna, fastän jag kan tala så klokt som någon annan, då den ej brinner som den ibland gör… Men säg mig, varför far mot min vilja släpade mig ned i båten, då han, skytten du
88
