Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/105

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

minns, drog upp sälhunden — månne det var för ro skull det?

— Du var ju sjuk då, Anton! Det har du glömt.

— Ånej, svarade han med det hånfulla leende, han ofta begagnade, jag var inte sjukare då än nu, fast ni sade så; det var de gamla historierna, som spökade i huvudet på mig. Men du kan icke veta något om dem, du stackars Erika, och du är lycklig i din okunnighet. Det är just min kunskap, tillade han i lägre ton och såg sig försiktigt omkring, som gör mig både olycklig och till den fåne, som du hör far ibland kalla mig.

— Kanske bleve det bättre, om du förtrodde till mig vad som så tungt ligger på ditt hjärta? yttrade Erika. Hon ville en gång pröva om Antons svaghet kunde bli farlig, men hans svar övertygade henne att all fruktan var onödig.

— Du vill lura ut min hemlighet, sade han, försök icke det, Erika! Det skulle göra dig mycket olyckligare än du nu är, och mig kostade det väl återstoden av den smula vett jag har kvar, om jag skulle berätta om den där natten. Nej, bry dig om ingenting! Låt den stackars Anton vara! Men efter vi nu så här tala i förtrolighet, så säg mig om du tror, att en människa, som har kunskap om ett stort brott utan att upptäcka det, kan vinna förlåtelse? Har icke den medvetne lika mycket ansvar inför Gud som själva brottslingarna?

— Vad säger du! utbrast Erika. Den svagsinte ynglingen hade uppfattat och grubblat över ett ämne, som hon längesedan avgjort med sitt förnuft. Vad hon kallat förtjänst, nämnde han synd, och för första gången uppstod hos henne frågan om vem som hade rätt eller orätt.

— Jag bara frågar dig! sade Anton och såg skarpt på henne. Men hastigt uppgick ett ljus för honom. Jag förstår, utropade han häftigt, jag hade längesedan bort be-

89