hör, i synnerhet för far, som i mig alltid ser den, som håller mästermansyxan över huvudet på honom.
— Det roar dig, sade Erika nästan strängt, att alltid nyttja de rysligaste uttryck. Men efter du nämner din far, så säg mig om du någonsin talat med honom i detta ämne, sedan du blev äldre? Har du sett honom förråda några tecken till ånger?
— Nej, icke till ånger, men väl till ångest. Den dagen, du minns, då jag läste mig fram för prästen, gick jag in till honom när jag kom hem, och jag talade för att väcka hans samvete. Men han visade mig bort, liksom jag varit en fiende, med släta ord utan mening. Sedan dess har jag ej gjort något försök.
— Var bara försiktig, sade Erika sakta.
— Å, var lugn, så länge jag har en redig tanke, styr jag min tunga, men får jag ännu ett par sådana stötar som på säljakten, blir huvudet snart upp- och nedvänt.
Femtonde kapitlet.
Arvid Arnman till sin mor:
Sedan jag nu varit här i fjorton dagar och blivit någorlunda varm i kläderna, är det tid att jag skriver hem och, såsom jag lovat, redogör för vad till närvarande dag inträffat.
Ja, min goda och älskade mor, nu är det verkligen så, att jag som välbeställd skrivare sitter vid den stora pulpeten på tullkammaren och finner mig förträffligt, när jag räknar ifrån de stunder, då längtan efter det kära hemmet tager ut sin rätt… Men jag vet, att min goda mor vill ha ordning i allt och säger nu helt visst: — Han kom väl
92
