icke till pulpeten med detsamma heller! Och mor har rätt: jag skall börja just vid själva början, det vill säga när jag satte foten i land.
Jag hade, som mor kan tänka, putsat mig på bästa sätt, och då jag hunnit några steg uppåt kajen, mötte jag tullförvaltaren själv. Han visste, att jag skulle komma, och som han kände mig på salig far, språkade han med mig utan vidare omständigheter.
— Välkommen min käre Arve! Ehuru jag ännu icke hört ditt namn, kan jag svära på, att du är son till min gamle hederlige Arnman. Har jag icke rätt?
— Jo, sade jag, så är det. Kanske jag har den äran att…
— Alldeles, min gosse! inföll han, innan jag hunnit tala ut meningen. Kom nu och följ med hem! Fastän jag har bråttom för tillfället, skall jag ändå visa dig vägen. Har du ordnat med sakerna?
Jag bugade mig och så följdes vi åt. Under det vi gingo gatan fram, talade han allt gott om salig far, frågade efter mor och löjtnant Per och berättade mig, att han många gånger besökt det lilla gula huset, som vi just då gingo förbi, och druckit kaffe hos mor, den tiden far ännu hade sin station i H. Jag kunde icke låta bli att stanna och se på huset, och en stor tår kom mig i ögat, då jag i fönstret märkte en vacker balsamin, som ståtligt höjde sig över ett par små myrtenträd. — Herregud, den har visst mor lämnat kvar! utbrast jag, utan att tänka på, att jag talade högt.
— Vilken, min gosse? frågade han.
— Balsaminen, herr tullförvaltare! svarade jag, men rodnade i detsamma över min orimlighet.
Tullförvaltaren smålog och såg åt fönstret. — Jag vet icke, sade han mycket vänligt, om balsaminer kunna bliva så gamla, men troligt är, att den person, som nu hyr huset,
