en liten munter och älskvärd gosse, en riktig rustibuss, som skall roa Arnman.
Nu föll mig just i tankarna farbror Pers beskrivning på min patronessa och även hans råd, men här var icke annat att göra än att tacka för det nöje, jag skulle få genom lille Lars’ sällskap. Pojken var nämligen enda barnet och fruns avgud.
— Ja, nog blir det ett nöje, därom är jag säker, återtog min patronessa i lika blid ton, men så blir det allt en smula besvär också. Jag hoppas dock, att Arnman nog kommer att hålla av Lars för mycket att göra avseende därpå. Han är litet ostyrig om morgnarna, när han skall klädas på för att gå till skolan, men det kommer därav, att pigslynorna aldrig ha några manér med barn. En förnuftig och vänlig behandling är alltid erforderlig, och jag är viss om, att Arnman om morgnarna vill kasta ett öga på honom och se efter, att han är riktigt kammad och tvättad och att skjortkragen är nedviken och att han icke, som vanligt, glömmer näsduken.
— Hur gammal är han? frågade jag litet förundrad.
— Bara tolv år! sade frun med en min, som tydligt tillade: Man kan ju icke begära mera vid den åldern.
Jag var icke utan oro vid detta förslag, ty jag insåg nog meningen vara den, att jag skulle taga hand om unga herrn. Men bleve han bara beskedlig, finge det väl gå. Jag borde i alla fall göra något för att upphjälpa den dåliga tanke, min patronessa fattat om mig vid början, då jag begick den oförlåtliga tölpaktigheten att taga jungfru Stina för frun själv. För att behaga henne, lovade jag emellertid att göra mitt bästa och se efter, att lille Lars höll sig snygg.
— De var rätt snällt — jag tycker om ynglingar, som icke ha för stora tankar om sig! yttrade hon mycket belåten. Vi skola nog bli goda vänner, min käre Arnman!
96
