förmådde, framförde hälsningar från min mor och löjtnant Per och upprepade i det närmaste ordgagrant allt det vackra, mor lärt mig om vår tacksamhet och glädjen att ännu vara ihågkomna. Jag trodde även hövligheten fordra, att jag kysste min patronessa på hand, men då jag skulle verkställa detta, fick jag till min förvåning höra ett högt skratt, och innan jag visste ordet av, stod ett annat fruntimmer med långt fulare utseende, men med mycken förnäm min, framför mig.
— Jag får be jungfrun låta bli att spela fru här i huset! yttrade hon till fruntimret, som med en ödmjuk nigning förfogade sig ut, och medan den nya mätte mig från topp till tå, utbrast hon åter i ett skarpt skratt. Slutligen stillade hon sig likväl och sade med en röst, som jag tyckte på en gång röjde nedlåtenhet och löje: — Min unge vän, har han aldrig sett ett bättre fruntimmer? Detta var vår hushållerska, jungfru Stina.
— Jag ber om förlåtelse! sade jag och ämnade just börja på nytt samma kapitel, jag nyss slutat för hushållerskan, men frun avbröt mig med den försäkran, att hon redan hört alltsammans och att det var gott och väl ändå. Efter ett så snöpligt avfärdande hade jag ej mera att tillägga, utan höll mig alldeles tyst, till dess hon frågade om jag kanske vore hungrig.
Jag hade redan ätit frukost ombord, men för att få något att beställa, tackade jag och fick nu på en vink följa min patronessa in i ett annat rum, där på en skänk litet kall mat var framsatt, vilken jag i det närmaste åt upp, endast i brist på annan sysselsättning.
— Nu skall Arnman få gå upp och se på sin kammare! yttrade tullförvalterskan, mycket vänligare, sedan jag bugat mig efter frukosten. — Det är ett litet snyggt och glatt rum, och på det Arnman som främling icke skall ha för ensligt, har jag låtit sätta dit lille Lars’ säng. Lars är
