middagslur och tillsagt mig, att jag i dag finge sköta om mina saker, viskade frun mig i örat, att jag kunde få roa mig med ett litet nätt hushållsbestyr — det vore så trevligt, när man icke lekte främmande med mera. Det lilla hushållsgöromålet bestod i att hacka sönder en stor topp socker och sedan stöta smulorna för att slå i sockerurnorna. Ty, sade frun ganska förtroligt, man kan icke anförtro sådant åt tjänstfolket, och jag är övertygad, att Arnman gärna, då tiden så tillåter, går mig tillhanda med små husbestyr.
Då jag om aftonen gick till sängs, bekänner jag, att det just icke var med de gladaste känslor jag såg mig försatt 1 ett sådant tillstånd av tvång. Men man får väl vänja sig! tänkte jag — rätt förståndigt, eller hur, mor — och började på morgonen min kammartjänarebefattning med att tvätta och kamma Lars, vilken tycktes fullkomligt van vid denna bekvämlighet, den jag likväl bestämt föresatte mig att efter hand med goda lämpor vänja honom av med. Nu kom min lärarebefattning, och det var värre. Jag försökte förhöra honom hans läxor, men han kunde ej ett ord.
— Lars får läsa bättre över! sade jag och antog en viss värdighet, sådan jag tyckte mitt nya kall erfordra.
— Läsa bättre! svarade min lärjunge näsvist. Jag undrar just vad han förstår annat än att meta krabbor? För övrigt kan jag läxan: han behöver inte bry sig om mig, han!
Det här duger icke! tänkte jag för mig själv. Om jag ej första gången sätter mig i respekt, så reder jag mig aldrig, utan pojken kommer att rida mig på näsan. — Min käre Lars, började jag ganska allvarsamt och ställde mig tre steg från honom, min käre Lars, du är ganska oartig, att icke säga näsvis, och därest du ej hädanefter är hövlig och uppmärksam på vad jag har att säga dig, så får du
98
