ingen hjälp av mig. Tag nu historien och läs igenom läxan högt, så vill jag förklara för dig ett och annat, varigenom du bättre kan förstå det hela.
Mitt tal hade god verkan. Lars hängde väl läpp, men han läste ändå; och om middagen, då han kom ur skolan och visade sin mamma ett par B, i stället för det vanliga C, som prydde den bok, vari skolläraren tecknade dagens fel eller förtjänster, smålog frun och nickade ytterst vänligt åt mig. Om aftonen viskade hon: — Håll bara på som Arnman börjat, så blir det allt bra! Jag hade ett ärende i handkammaren i dag på morgonen, och då hörde jag i förbigående hur ypperligt Arnman förstår att bestrida den vänskapsbefattning jag uppdragit åt honom.
Detta var visserligen smickrande, men förlusten av min frihet aftnar och morgonstunder då min övriga tid tillbragtes på tullkammaren, var icke det roligaste. Emellertid slog jag mig igenom åtta till tio dagar, och det, utan skryt sagt, på ett sätt, som kunde förtjäna mitt herrskaps bifall; men då inföll en liten förtret, som gjorde mig betydligt kall för min lärare- och kammartjänaresyssla. Det hade nämligen ett par gånger hänt, då det varit främmande om aftnarna, att platserna vid bordet icke räckt till, utan att Lars och jag fått äta vid smörgåsbordet. Men vid nämnda tillfälle behövde blott en vara ifrån stora bordet, och lotten föll på mig genom fruns vink åt Lars att komma och sätta sig. Harmsen drog jag min stol till det lilla bordet och sväljde min förtret med smörgåsen, vilken det nu stod mig fritt att taga. Tullförvaltaren hade emellertid kastat en blick omkring och sett Lars vid bordet. — Vad nu, sade han i missnöjd ton, har Lars kommit till bordet, och Arve sitter därborta? Stig upp, gosse, och lämna din stol åt herr Arnman!
Om det nu var den tillfredsställda högmodsandan eller någon annan syndig rörelse, som spratt till inom mig, vet
