Om aftonen dröjde jag i det längsta kvar på tullkammaren, emedan jag hade en viss ledsam aning om, att något väntade mig. Men då det var matdags, måste jag hem. Nu är ordningen den, att herrn, då det icke är främmande, vanligen sitter på klubben om aftonen och spelar sin vira och kommer sent hem, varför frun, Lars, gamle tullskrivaren Brostedt och jag äta ensamma. Denna afton gick det sin gilla gång. Sedan vi stigit upp från bordet, bugade sig gubben Brostedt som vanligt. Han tackar alltid för maten och tar avsked i en och samma bock. Jag gjorde på samma sätt, i förhoppning att få smyga mig ut med Brostedt, men därav blev ingenting. — Jag har några ord att säga Arnman! sade frun, varvid hon satte på sig en min, som icke var att leka med.
Antingen jag ville eller ej, måste jag bli kvar. När bordet var avdukat, satte frun sig i soffan. Nu framropades även Lars, och där måste jag som en skolpojke stå framför henne med lille Lars bredvid mig som åklagare.
— Min käre Arnman, började hon och såg ganska strängt på mig, jag märkte, att han upptog onådigt, att jag i går afton lät honom äta vid smörgåsbordet, men att jag gjorde det, skedde för Arnmans eget bästa. Min man har sagt mig, att han hållit mycket av Arnmans föräldrar — rätt hederligt folk, varom jag hört ganska gott — och han har därför bett mig taga en särdeles vård om Arnman, vilket jag också gör därigenom att jag, när så påfordras, kväser den lilla fallenhet för högmod, som jag med ledsnad märkt hos honom. Arnman bör aldrig glömma, att en fattig gosse, vilken i ordets egentliga bemärkelse skall arbeta sig upp för att en gång bli en nyttig medlem i samhället, aldrig får försumma något tillfälle eller försmå något ärligt medel, varigenom han kan främja detta ändamål. Han bör i första rummet kväva sin egenkärlek och vackert säga till sig själv: ”Jag är den ringaste bland de
