jag icke, men det säkra är, att jag kände mig mycket tillfredsställd, sväljde i hast smörgåsbiten och hade redan stigit upp för att byta ut min plats, då frun med ett sött leende vände huvudet till mig och sade: — Jag menar, om jag icke misstager mig, att vår beskedlige Arnman finner sig bäst belåten där han är! Och med detsamma gav hon så behändigt en vink åt patronen, att han bestämt trodde, att jag var för blyg att vilja sitta vid bordet, då där var främmande. Flat vände jag mig åter om till min stol och kände hur blodet av harm steg mig åt huvudet, när Lars började skratta högt.
Emellertid var det ej nog eller slut med detta. Andra middagen kom Lars gråtande hem från skolan och berättade, att magistern rappat honom med rottingen.
— Gud bevars, vilken vettlös människa! yttrade fru tullförvalterskan högst förskräckt och förtretad. Är det lämpor, det? Gråt ej du, Lars lille — jag skall skicka pappå till rektorn. Vi skola nog taga reda på saken. Men vad i herrans namn gjorde du, min söta gosse, efter magistern så där förgick sig?
— Jo, han sa, att jag inte kunde min läxa.
— Jaså, blåser vinden från det hållet! sade frun och kastade en blick på mig, vilken jag fattade så: Vänta bara till i afton, min gosse, då du kommer hem och min man är på klubben — nu väntades han varje minut — så skall jag tala med dig! — Och som mor nu finner av det följande, har jag redan gott väderkorn om de husliga ”småjakterna” — jag kan ej bättre kalla dem… Tullförvaltarens inträde gjorde slut på saken för denna gång; och som jag redan förut haft tillfälle att märka att han långt ifrån att hålla med, när det är klagomål i fråga, snarare litet smått gycklar med fruns svaghet för gossen, var detta väl orsaken, att hon icke ville nämna något förrän de blevo allena.
100
