sar med dem, hade ett starkt inflytande på mig; och det säkraste beviset att jag behjärtat dem, är att jag nu förtäljer alltsammans för min älskade mor, som i samråd med farbror Per, får avgöra om något i mitt uppförande mot frun vid nämnda tillfälle förtjänar klander.
Jag har nu ingen mera att tala om än hushållerskan, jungfru Kristina Alsing. Det är en hjärtans hygglig och präktig människa, vilken frun icke kan tåla, medan patron ofta berömmer henne och Lars alltid klagar på henne. För min del känner jag mig aldrig lättare och friare än då jag genom något behändigt ärende kan komma i köket och få språka litet med jungfru Stina, vilken, så undergiven hon än ser ut, icke yttrar särdeles höga tankar om sin matmor, när denna ej hör henne.
Hon har berättat mig flera ganska roliga saker, varåt vi skrattat tillsammans. Bland annat härmar hon frun alldeles ypperligt, då denna, när herrskapet skall bort, underrättar herrn om hur han skall skicka sig. Hon säger då — och härvid tar jungfru Stina på sig fruns hela väsen: — Min bäste vän, du skall emellanåt gå upp från spelbordet eller från de personer, du talar med, för att efterfråga huru jag mår; och därvid kunde du ju helt artigt kyssa mig på hand eller åtminstone trycka den och förmana mig att svepa schalen väl om mig, eller vad som helst, bara det bevisar att du är en öm, uppmärksam man, varav andra kunna taga exempel. Det vore så vackert, om det sades: Det syns på tullförvaltarn, att han tillber sin hustru, eller något ditåt.
På sådana uppmaningar svarar herrn vanligen: — Men det är fan så litet roligt att löpa från spelbordet eller från personer, med vilka jag är intresserad att tala, för att efterfråga vad jag vet, att du mår bra, eller kyssa dig på hand, vilket jag längesedan lagt utav. Och vad schalen beträffar, så har du ju den ständigt på, sedan halsen blev torr
