och brun. Du finner, att alltsammans således vore löjligt, och du gjorde mig en tjänst, om du läte de där narraktigheterna fara. Kan man ej leva väl och lyckligt utan att fjäska? Därtill är jag i alla fall för gammal. Och för övrigt är det icke värt att sätta en vackrare tavla framför främmande än den man unnar sig själv i vardagslag.
Sådana små roliga stumpar ur herrskapets sängkammarliv hör jungfru Stina om morgnarna, när hon själv går och sysslar och dammtorkar i förmaket, och jag kan ej låta bli att skratta, då hon omtalar dem.
Men nu har jag fyllt två hela ark, utan att ha nämnt vem som bor i det lilla gula huset och vårdar balsaminerna för det att de älskades av min goda mor. Men jag får språka därom härnäst, ty om jag nu började ett nytt ark, komme brevet ej iväg denna postdag.
Gud välsigne min kära, goda mor och min hederlige gamle farbror Per! Jag vet, att ni bägge bedja gott för eder kärleksfulle och tillgivne son
Sextonde kapitlet.
Gumman Arnman till sin käre son.
- Min älskade Arve!
Herren hålle sin hand över dig!
I vår hydda var tomt och mörkt efter din avresa. Vår glädje var borta. Vi kunde icke på lång tid ta oss något före, löjtnant Per och jag. Men slutligen togo vi bladet från munnen och sade till varandra, att det var ohöviskt att sörja för det vi mistat vår fröjd, när det skett till ditt bästa, din tycka och fromma både för det när-
106
