ken ha sin gång, ehuru mitt lynne led av att se sura miner och kalla blickar. Lars var näsvisare än någonsin och fick även sköta sig själv. Då inträffade så lyckligt, att det skulle givas en fest på patrons födelsedag, vartill frun behövde allt det biträde hon kunde få. Bland annat var det fråga om att spela en liten teaterpjäs, men alldenstund inga dekorationer funnos att tillgå, blev förslaget kinkigt att utföra. Då erinrade sig frun, att hon ibland sett mig fuska med målande, ett nöje, som jag har min gode farbror Per att tacka för, och strax beslöt hon att låta mig sitta uppe om nätterna och bortstjäla så mycken tid jag kunde av dagarna, för att efter hennes uppgivna plan på några sammanklistrade pappersskärmar sudda till en stuga och en lantlig plan med en hop träd.
Redan flera dagar märkte jag, att det var solsken i annalkande, ty vid bordet, i stället för det vanliga: — Vill Arnman ha mera? hette det: — Räck hit tallriken, Arnman, för att få litet mera soppa… Sitt ordentligt, lille Lars — se på Arnman: han sitter minsann så rak, han, som om han tio gånger varit i dansskola, och det är ändå bara natur! eller ock: — Var har du din näsduk, min gosse? Icke ska andra taga vara på den — du är ju stora karlen! och så vidare. Alla dessa förebud gjorde mig mycket nöje: jag såg nog, att de skulle leda till något.
En afton, då patron som vanligt var på klubben, kallades jag ned till frun, som mottog mig mycket väl.
— Arnman går aldrig ner nu om aftnarna! sade hon vänligt. Icke skall en ung människa vara så långsint —— låt oss ej mera tänka på det, som är förbi: man har alltid nog av det man har för händer… eller hur, min käre Arnman?
— Jag är icke långsint, sade jag, jag har bara icke vågat komma, sedan…
— Prat! avbröt hon småleende. Arnman får komma och
