dem. Dessutom bodde de i det lilla gula huset, där mina älskade föräldrar bott.
Jag gick dit. Det är en underlig känsla att komma in bland främmande, där man en gång varit hemma. Jag tyckte i en hast, att allt stod klart för mig från den tiden, då jag satt med abc-boken i handen på pallen borta vid järnkakelugnen med sina stora hästar och ryttare. Dessa stodo ännu på sin gamla plats, och jag kunde knappt taga ögonen ifrån dem, ty det blev mig allt klarare, hur ofta, när jag ville ta dem, jag brände blåsor på fingrarna och huru mor då sade: — Gå ifrån kakelugnen, rustibuss, annars får du ris till på köpet!
Men jag hade ett annat ärende än att betrakta mina gamla bekantskaper. Jag vände mig om, och där stodo den gamla frun och hennes dotter. — Mina föräldrar ha bott här! sade jag, emedan jag tyckte jag icke kunde ge dem någon enklare och bättre förklaring. Jag heter Arvid Arnman.
— Arnman? utbrast fru Karlmark, och hennes ögon lyste av glädje. Var hjärtligt välkommen! Jag har mycket väl känt herr Arnmans far och mor — ha de aldrig nämnt Karlmarkens?
Nu var bekantskapen gjord. Jag måste dricka kaffe och se huru balsaminerna frodades — de sköttes så väl ”till minne av den hederliga fru Arnman”. Jag var så lycklig att sitta bredvid fru Karlmark och höra henne prisa mina kära föräldrar, att jag nästan alldeles förlorade ur minnet min patronessas uppdrag. Slutligen, då hon uttömt sin berättelse huru de först några år haft tämligt välstånd av sin nya handel men efter hand genom olyckshändelser råkat i djupare elände än någonsin, framförde jag mitt ärende för att sluta ett samtal, som troligen var henne plågsamt.
Den beskedliga frun tycktes bli glad att komma in på ett annat kapitel.
