Nu talade vi endast om gardintyget, och mor och dotter rådslogo gemensamt om kostnaden. Men när jag kom hem, fann frun det alldeles för orimligt tilltaget, och jag fick nu i uppdrag att göra ett bestämt anbud. Därtill hade jag dock icke hjärta, ty jag hade sett deras glädje att erhålla ett så stort arbete, och de hade så noga överräknat den tid, som därtill borde åtgå, att jag, som hörde det, icke kunde begripa huru de voro i stånd att arbeta för så billigt pris. Att erbjuda dem ungefär två tredjedelar, kunde jag lika litet förmå mig till som att beröva dem hela den påräknade förtjänsten. Vad jag gjorde är jag säker, att min goda mor icke klandrar, och ej heller farbror Per, om han ock skakar på huvudet och säger: — Jo, jo, han har visst råd till extra utgifter! Jag gick till fru Karlmark och sade, att frun var nöjd med villkoren. För min patronessa sade jag detsamma om dem. Josefina arbetade flitigt, och frun hade den tillfredsställelsen att få de nya gardinerna till den stora högtiden.
Jag sparade ihop det bristande, och jag vet mig aldrig ha varit så lycklig som då jag gick till fru Karlmark och på fruns vägnar uppgjorde likviden.
Sedan dess fortfar jag att titta dit in allt emellanåt, när jag har mina vägar ditåt.
Till slut vill jag nämna, att mors bekymmer i avseende på jungfru Stina, numera åtminstone, har alls ingen grund. Jag går sällan åt köket, ty jag vill icke vidare ha att skaffa med henne. Det var en listig, oblyg människa, som jag snart nog kom underfund med. Också visar hon mig nu all slags ovilja i stället för den forna vänligheten. Men jag låtsar ej se det. Hellre strävar jag med Lars, som gör mig alla möjliga spratt, än jag uppoffrar en enda minut att lyssna på hennes skvallersjuka tunga. Jag vet icke om herrn också blivit förtretad på henne, men säkert är, att han icke tordes säga något, då frun vid middagsbordet i
114
