Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/131

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

förrgår yttrade: — Jag har i dag givit hushållerskan sin orlovssedel — den människan är just odräglig. Orsaken härtill lärer, såsom det lät på frun, varit den, att hon överraskat jungfru Stina, då hon roade sig med att lyssna.

Hälsa hjärtligen till Annika. Jag är nöjd och fullt belåten och står, som mor finner, väl hos herrskapet, som mycket hälsar genom mors

Arve.



Sjuttonde kapitlet.

Något över tre år efter vårt sista besök på Tistelön finna vi, sent under en stormig afton i början av december, dess invånare församlade omkring kvällsbrasan i det dagliga rummet.

Erika och den snart sextonåriga Gabriella sutto tysta vid sina arbeten. Anton hade krupit in i en vrå vid spisen, där han halvslumrade, stödd mot muren, medan Birger och Haraldsson, rökande sina pipor och lyssnande efter ovädret, vandrade fåordiga av och an på golvet.

Aftonbordet var längesedan avdukat, och Erika hade redan ett par gånger skjutit på stolen; men en rullande stormby, som åter svepte förbi fönstren och skakade dem i sina fogningar, kom henne att ånyo sätta sig ned.

Men icke blott på Erikas utan även på männens stormvanda sinnen tycktes denna aftons mörker ha lägrat sig med en viss hemskhet. Det var liksom den uppretade naturen här utövat sin underbara förmåga över människohjärtat och ur natten av det förflutna manat fram alla förfärliga minnen till strid.

Gabriella, hon, som icke hade några dystra minnen i sin själ, bröt först tystnaden. — Så här har då stormen aldrig förr rasat, sade hon, eller har pappa någonsin upplevat den värre?