älskade Erika, och villigt och kärleksfullt lade hon sitt huvud på hans axel.
— Jag tror nästan, att du håller av mig, Erika! sade han.
— Ja, Birger, jag håller dig mycket kär! Men denna stund böra vi ändå inte ha blott för oss själva: vi måste tänka på vår gäst — hur är det med honom?
— Mycket bättre än jag kunde hoppas. Han håller nu på att få torra kläder på sig. Jag skall snart hämta honom… Ställer Ella frukosten i ordning?
— Ja, den är redan färdig… Är kapten hygglig?
— Han förekommer mig att vara en duktig och bra karl.
— Och hur tycks han taga sin olycka?
— Som en man bör: han är tystlåten däröver.
— Erika du, Anton säger, att kapten kommer in, ropade Gabriella i dörren.
— Jag vet, jag vet! Skynda dig att duka, lilla Gabriella!
Gabriella flög till köket och från köket till dagligrummet. — Skall det vara vin? frågade hon, men då ingen hörde, hämtade hon på eget bevåg ett par buteljer av Haraldssons enskilda lager. Gubben mötte henne, då hon återkom med sin fångst.
— Vad har du där, min lilla? frågade han.
— Vin, pappa!
— Vin — det kunde väl ha räckt med öl. Var har du tagit det?
— Jo, kära pappa, jag tog på översta hyllan… där står ju bästa slaget?
— Men det är mitt gamla vin, sådant som inte vankas nu för tiden och som inte får röras förrän till ditt bröllop, barn! Jag har just gömt det för din skull, och nu bär du vackert ned buteljerna igen på sitt ställe!
— Till mitt bröllop, pappa? Jag har ju ingen fästman än.
— Om du lever, får du nog fästman, min flicka. Men bär nu ned vinet, och prata inte! Birger har något portvin på nedre hyllan — tag en butelj av det!
128
