— Ja, men pappa, nu går det i dörren inne till blå kammarn! sade Gabriella, lyssnande. Jag kan väl inte möta honom med buteljerna heller, snälla pappa, låt bröllopsvinet gå, där är nog mera kvar.
— Du lilla slarva! Haraldsson ryckte i hast till sig den ena buteljen och hade lyckligt låst in den i ett litet väggskåp, vartill han själv bar nyckeln, då Birger inträdde, stödjande den skeppsbrutne kaptenen, och föreställde sin gäst för Haraldsson, vilken hövligt bjöd honom välkommen, därefter för Erika, som inkom från andra sidan, och sist för Gabriella, som genast visade artigheten att skjuta fram en stol åt kaptenen som tycktes ha mycket svårt att stödja på fötterna.
— Jag var långt ifrån att ana, sade kapten Rosenberg och lät sitt öga hastigt ila från den täcka husmodern till Tistelöns praktfulla ros, den sköna Gabriella, att jag i dag skulle vakna i ett annat paradis än skriften omtalar, men, pris vare försynen, min raske jungman och min ärade värd, jag känner mig ganska väl!
Det låg i den unge skepparens sätt att uttrycka sig en raskhet och artighet, vilken vid ett tillfälle sådant som det närvarande vittnade om både självbehärskning och bildning. Gabriella tyckte, att han var ganska intagande, trots att Birgers rock var för stor och följaktligen missklädde honom.
Kapten Carl Rosenberg, en man på tjugufem år, känd för mer än vanlig skicklighet i sitt yrke, för mer än vanligt mod, till och med en smula oförvägen, hade egentligen själv gjort sin uppfostran. Tidigt i saknad av föräldrars ledning, fattig, utan förbindelser, hade han blott sin egen outtröttliga verksamhet och sin brinnande lust för sjölivet att tacka för att han redan vid tjuguett års ålder blev hedrad med förtroendet att föra fartyg. Född bland folket — hans far hade varit båtkarl — var det så mycket förtjänstfullare, att han, jämte skickligheten i sitt yrke, förvärvat en viss bildningsgrad, som i förening med naturlig käck stolthet och en icke
