sällskapsgåvor bidrogo att giva Gabriella den vana och ledighet vid samtal, som hon ej ännu kunnat utveckla.
Till och med Anton, som eljest aldrig fäste sig vid någon, visade ett synnerligt tycke för Rosenberg, vilken alltid med ett slags tyst men likväl begripligt deltagande återgäldade den sinnessjuke ynglingens välvilja. Han visste genom Gabriella att Anton sedan barndomen lidit av någon rubbning, som med åren övergått till en tyst mjältsjuka, ett hemlighetsfullt grubbleri; och ehuru Rosenbergs sinne var föga ägnat att fatta ett sådant tillstånd, uppmanade honom alltid hans goda hjärta att förströ den stackars Anton, och ofta berättade han, för att roa honom, någon mystisk saga om havets befolkning, ett ämne, vilket var Antons högsta lust.
Emellertid var vår kapten icke så lugn och utan bekymmer som han syntes. Hans overksamhet, sedan åkomman i fötterna givit sig, låg honom tungt om hjärtat. Han kunde ej i evighet förbliva där han var.
— Kapten Rosenberg går nu obehindrat! sade Gabriella en morgon, då han inträdde och tog plats i soffhörnet vid hennes sybord.
— Ja, fullkomligt! Men om jag är nog otacksam att icke glädja mig däråt så mycket jag borde, ligger skulden i den smärtsamma känsla jag erfar att snart skiljas från den vänliga Tistelön.
— Skiljas? upprepade Gabriella helt förundrad. Jag tänkte, att vintern stängde vägen.
— Det få vi icke tro. Med min återvunna hälsa har jag ingen anledning att längre taga gästfriheten i anspråk, men kunde den också utsträckas, nödgades jag likväl resa. Jag behöver använda den återstående delen av vintern att vinna passande verksamhet för våren.
— Har kapten Rosenberg redan talat med min bror, med Birger, om detta beslut? frågade hon.
— Icke än, men jag ämnar i dag underrätta honom och hans
132
