goda och älskvärda fru därom. Egentligen har jag utsträckt min vintervila längre än jag bort.
— Ah, ja, Tistelön är nog enslig, då man är van vid mera liv! yttrade Gabriella.
— Tistelön har för mig burit rosor; jag har här, oaktat min olycka, levat de lyckligaset dagarna av mitt liv! sade kaptenen och kastade en blick på Gabriella, en blick, som hon icke förstod, men vilken icke desto mindre fyllde hennes bröst med den första oron.
Erikas inträde avbröt samtalet.
— Får jag läsa för mamsell Gabriella i den här boken? sade kaptenen och började bläddra i ett band, som låg uppslaget på soffan.
— Ja, om kapten är så god! Gabriella sydde, och Rosenberg läste. Men han hade icke hunnit tre å fyra rader, förrän Erika förundrad såg upp. I Rosenbergs röst låg en orolig häftighet, som ej undgick hennes skarpsynthet; och Erika som kände och gillade sin mans hemliga önskan i avseende på kaptenen och Gabriella, ansåg bäst att fortsätta sitt husbestyr i handkammaren.
Så snart Erika tillslutit dörren, fällde Rosenberg boken. — Jag tror, vi ge det på båten.
Gabriella nickade endast.
— Birger är en stor samlare av pipor, sade kaptenen och utsträckte handen efter en utmärkt vacker sjöskumspipa. Han röker gärna. Jag skall ha hans smak i minnet, då jag kommer över någon riktigt präktig… Jag vet icke något, som har den lyckan att särskilt behaga mamsell Gabriella?
— Jo, snäckor. Jag har en mängd, dels sådana som Anton och jag själv samlat, och många, som jag fått av främmande sjöfarare. Det är mitt största nöje att betrakta och jämföra deras olika skönhet och deras mångfaldiga förunderliga former. Jag har ett helt valnötskåp nästan fullt med snäckor; men nog är där ännu plats, ifall kapten Rosenberg ville vara så
