billade förolämpningen. Följden blev, att han föresatte sig att med högsta lugn taga avsked av Gabriella, och hon skulle icke få anledning att tro, det hans yttrande på morgonen härledde sig från annat än erkänsla och allmän saknad vid tanken på att skiljas från ett ställe, vilket blivit honom kärt.
Sedan han förgäves väntat en halvtimme på Gabriellas återkomst, gick han med detta beslut till sin kammare, där Petter Lindgren höll på att stöka i ordning ett stort bord med böcker och papper, varvid kaptenen arbetade de timmar, då han var inne hos sig.
— Nå, Petter, sade Rosenberg, ämnar du bli vinterliggare här på Tistelön? För min del reser jag någon av dagarna, men du kan gärna stanna kvar tills vidare. Vi ha ej riktigt slut på januari ännu, och efter de tycka om dig och du icke annorstädes får leva fritt, råder jag dig att taga goddagarna, medan du har dem.
Petter fick stora ögon. — Kors, skall kapten resa? Jag tänkte, att så länge isen ligger…
— …så borde jag ligga med, tänker du? Nej, min käre Petter, du har aldrig några uträkningar, som duga.
— Det kan väl vara, kapten, men det är i alla fall säkert, att kapten blir saknad, när han far.
— Tror du det, Petter?
— Jag vet'et, kapten!
— Vet det — vad vet du? frågade Rosenberg, utan att vidare tänka på vad Petter hade att omförmäla.
— Jo, jag vet en hel hop, kapten, om jag bara tordes fram med det. Men Lena har förbjudit mig att lägga min näsa i det jag ej har med att göra. Det var ej längre än sen i går som hon sade:
— Du, Petter, pass på om det icke blir ett par av din kapten och vår ros, som de kalla henne, för mamsell Ella talar
