god och tänka på mig, när kapten råkar få några vackra och sällsynta.
— Det skall jag göra; om jag också skulle slåss med själva havsfrun om hennes prydnader, så rövar jag en del av dem; och när mamsell Gabriella får dem en gång i handen, så tänk på mig, som kanske då är långt borta.
— Kapten ämnar då icke själv överlämna snäckorna? frågade Gabriella.
— Jag ville så gärna — jag kan ej säga huru gärna — men tyvärr kan man ej allt vad man vill, i synnerhet när man är en sådan fattig fan som jag!
Gabriella erfor en riktig ångest. Kaptenen talade i dag så många motsägelser. Hon kände, att hon hade ingenting att svara på det han sist sade. Därför — och emedan hon mot sin vilja kände behov av att gråta — steg hon upp. Erika väntade säkert på henne! Och i ögonblicket var hon borta.
— Var det fruktan för en förklaring, som jagade henne ut? tänkte han för sig själv. Hon kunde ha sparat sig den: jag är för mycket bunden av min heder för att följa den manande rörelsen. Han tog åter upp boken, men på varje blad läste han den fråga, som ständigt svävade honom på läpparna: Varför gick hon i det ögonblick jag gjorde både första och sista häntydningen på den känsla, som jag ville, att hon aldrig skulle ana? Jag var en narr, tänkte han vidare, som ej höll min tunga i styr!
I dag för första gången, då han underrättade Gabriella om sin förestående avresa, hade läpparna, otrogna mot viljan, kanske icke otydligt förrått hans rörelse; och nu brann han av förtrytelse, emedan det syntes honom klart, att Gabriella velat erinra honom, att hans språk varit alltför varmt. Om det behagat henne, skulle hon naturligtvis icke avlägsnat sig.
Rosenberg hade en god portion högmod, och det är svårt att avgöra huruvida detta eller hans kärlek led mest av den in-
134
