— Men fria till henne vill du icke?
— Nej, icke förrän jag fått något eget. Om Vår herre hjälper mig, om han ger sin välsignelse åt min strävan, så kunde jag kanske framdeles hoppas på lyckan att få kalla henne min. Emellertid har jag nu avskakat den tyngd, som låg mig på hjärtat; och om du, efter vad som förefallit, vill anförtro mig galeasen, till dess skonerten blir färdig, så är jag tacksam och redobogen att mottaga den.
— Så snart du försmår all annan hjälp, är galeasen för obetydlig. Du skulle, min själ, få göra mången resa innan den gåve dig tillräckligt bröd. Hellre ville jag föreslå, att du i år söker dig ett större fartyg. Under tiden bygger jag skonerten, om vilken vi från början ingå uti intressentskap. Du betalar av en del årligen, tills skulden är slut. Vad säger du härom?
— Jo, därtill säger jag ett hjärtligt ja! Denna önskan tror jag du stulit ur min egen själ. Låt mig vara borta ett år. Har det då gått mig någorlunda väl i handom, så intresserar jag mig i skonerten och… men det är god tid att tala om det övriga, när vi hunnit dit.
— Nå, det blir som du vill. Vet Gabriella något om ditt beslut att resa?
— Ja, jag talade med henne för en stund sedan, och helt säkert förstod hon av några oöverlagda ord, hur bitter skilsmässan skulle bli för mig.
— Då får man se huru hon tar saken — att den icke är henne likligtig, därom är jag säker.
Tjugonde kapitlet.
Under männens rådplägning satt Gabriella på sin kammare och begrundade den bittra nyheten om Rosenbergs tillämnade avresa. Det var hennes första sorg, och första sorgen vid tanken på den enslighet, som nu skulle inträda: det var numera knappt möjligt att ens leva bland
