Tistelöns nakna klippor — hon ansåg dem för första gången sådana — sedan Rosenberg lämnat dem, och det troligen för att aldrig mer återkomma.
Utan att veta vad tiden led satt Gabriella overksam, lutad mot stolskarmen, till dess Erika vid middagstiden kom upp för att fråga efter henne.
Birger hade meddelat sin hustru samtalet med Rosenberg och givit henne en vink om att troligen något förefallit på morgonen, en sak som Erika, såsom man vet, redan anat och varuti hon vidare styrktes genom Gabriellas frånvaro. För att i denna händelse gagna denna med några välbetänkta moderliga ord, passande efter den vändning saken genom kaptenens egenhet erhållit, gick Erika att uppsöka henne.
— Vart har du tagit vägen, Gabriella? Jag har ej sett dig hela förmiddagen. Mår du ej bra?
— Jo, bevars, men det är så varmt här inne!
— Det kan jag ej säga: här är rätt kallt. Men något fattas dig — du har gråtit! Säg vad som hänt! Du vill ju inte ha någon hemlighet för mig.
Erika upplyfte härvid den sänkta kinden och såg den unga blyga flickan med innerlig godhet i de fuktiga ögonen.
— Det har ingenting hänt, Erika! Jag är bara ledsen för att Rosenberg, som vi alla hålla av, skall resa.
— Ja, det är ledsamt: han var en ganska trevlig vardagsgäst. Men att säga sanningen har jag redan ett par veckor undrat på, att vi icke hört denna nyhet. Du vet, att han för närvarande är utan fartyg, och han behöver således väl den tid, vi ha kvar av vintern, för att skaffa sig något. Han kunde i alla fall icke alltid ha blivit här.
— Nej, det förstås, men jag hörde Birger en gång säga åt dig, att om kaptenen ville föra galeasen, så…
— Så skulle han få den, menar du? Ja, det var verkligen Birgers tanke, och han har också bjudit den åt Rosenberg.
— Nå?
142
