Men Anton, intagen av egna tankar, uppfattade icke Gabriellas missnöje, utan började sin andra älsklingssång:
”I havet är jag född, och där är jag buren
och där haver jag mina hovkläder skuren.
Min fader och min moder äro böljorna blå,
mina vänner och fränder äro stickor och strå.
Det är så oroligt i havet att bo:
de äro så många, som över oss ro.”
— Anton, Anton! utbrast Gabriella och sprang upp, då
hon med stor förundran varseblev, att Antons ansiktsdrag
uttryckte ett obeskrivligt lidande och att ett par tårar rullade
utför hans bleka, insjunkna kind, då han i saktare ton
upprepade:
”Det är så oroligt i havet att bo:
de äro så många, som över oss ro.”
Och ynglingens huvud sjönk mot bröstet. Ett djupt tungt
andedrag smög över läpparna, vilka nu tystnat.
— Drömmer du, Anton? frågade Gabriella ängslig… Vad går åt dig? Sjung aldrig mera den stygga visan och tänk ej på Näcken — han har det kanske inte så illa.
— Mycket värre, mycket värre! svarade Anton med ett stillsamt uttryck i rösten.
— Mycket värre, säger du — huru vet du det, käre Anton?
— Skulle jag icke veta det… Låt mig vara! och han sköt undan Gabriella och såg på henne med en blick, som förrådde ovanlig sinnesrörelse. Han strök med handen över pannan, liksom han bemödat sig att ordna sina tankar, men de lågo
146