dunkla och bundna, och den stackars Antons huvud svindlade under inflytandet av de underliga föreställningar, vilka stundom hemsökte honom.
Gabriella stod stum. Men nyfikenheten besegrade fruktan. — Huru kan du veta, Anton, såg mig hur du vet, att det är så illa med den arme Näcken?
— Du plågar mig! svarade han i nästan jämrande ton. Jag har ej sagt det för någon, men efter du ser så på mig, skall du få veta, att jag utrönt huru jag blev bortbytt vid min födelse. Jag är icke Anton — det är han, som klagar därnere — jag är Näcken, som klagar häruppe för att jag blivit dömd att vara skild från min fader och min moder, de blå böljorna. Men det är en stor, stor synd, som skiljer mig från dem; och innan den är rentvättad, får jag ej återvända.
— Min stackars, stackars Anton! klagade Gabriella deltagande. Du är sjuk… Ditt huvud brinner.
— Ja, Ella, det brinner förskräckligt därinne — så gör det nästan alltid, fast ni ingenting märka. Men bry dig ej därom, du, och tala ej om för någon vad jag anförtrott dig! De skulle då åter säga, att jag vore fånig, och du ser nog, att jag är klok och stilla.
— Men dina inbillningar, Anton! Näcken finns ju egentligen icke. Historien om honom, liksom om älvorna och havsjungfrun, är bara folksägner.
— Tro vad du vill, men det är inga inbillningar, utan rena sanningen. Men var ej rädd för mig för att jag är Näcken, och inbilla dig ej, att jag utan lov återvänder till mitt hem! Nej, jag skall först fullborda något, och kan jag ej det, så får jag gå här och lida i evighet… Men trösta dig, Ella, min förlossning kommer väl en gång; och kommer den ej, så är det blott för din skull jag försakar den.
Nu ryste Gabriella. Hon förstod att en smärtsam sinnesförvirring härskade inom broderns själ, och ändå talade han så lugnt och stilla som om han varit alldeles klok. Det inver-
