ra marker till fru Katrina, som med förnöjd och triumferande min strök åt sig dessa.
— Syster har alldeles tagit min gamla tur ifrån mig! klagade löjtnant Per, då fru Katrina var ute med den följande given. Jag förlorar ju varje spel, jag må beräkna aldrig så väl.
— Å ja, smålog gumman Arnman, på de fyra åren, vi saknat gossen, har jag övat mig så flitigt, att jag nu, som salig far alltid sade, då jag gjorde något riktigt raskt, ”seglar på bara skarpen”.
— Och jag seglar snart i kvav, yttrade löjtnanten med en sakta rörelse på huvudet. Syster blir yngre för var dag och ser, på min ära, raskare ut än för tio år sedan — men gubben, han går snart i vinterkvarter.
— Vi båda ha tillsammans genomlevat mången dag, så i storm som solsken. Om bror, det Gud förbjude, skulle gå bort före mig, bleve det en tomhet här, som ingenting mera ersatte. Jag hoppas Herren är nådig och icke lämnar mig alldeles ensam med mina balsaminer!
— Och vad skulle det bli av gamle Askenberg, om syster ginge förut — vem skulle vårda och hålla av honom, som ingen äger här i livet? Nej, syster, den sorgen känner jag, att Herren besparat mig. Mina krafter taga omärkligt, men dock kännbart av, minnet sviker, huvudet är ofta underligt: jag har blivit gammal.
Gumman Arnman, som icke kunde dölja för sig själv att hennes trogne vän på ett år tacklat av alltför märkbart, teg smärtsamt överraskad av att nästan för första gången höra honom själv häntyda på sin bortgång.
— Finge jag bara än en gång se vår käre Arve, återtog löjtnant Per litet raskare, så tror jag, att den glädjen skulle blåsa upp livsgnistan för en tid igen.
— Tvivla ej på att bror får det! Skriver han icke, det kära barnet, att tullförvaltarn givit honom bestämt löfte att
