Gabriellas smärta över skilsmässan lärt henne fatta sina egna känslor. Handlade han rätt i att lämna henne utan att med ett ord försäkra henne om tro och tillgivenhet? Kunde han bygga på ett barns känslor, då intet löfte förljuvade väntans långa tid? Kanske icke — men hellre än att tala nu, ville han underkasta sig det värsta. Gabriellas nuvarande smärta syntes den hederlige kaptenen en jämförelsevis ringa sak mot ett helt liv av ånger och missnöje. Och således fick det stå i Herrans hand.
Endast några dagar ännu kvarblev Rosenberg på Tistelön, och under dessa erbjöd sig intet tillfälle, om han än velat finna det, till något förtroligare meddelande, ty Erika lämnade ej Gabriella ur sikte. Men avskedsstunden var viktig.
— Farväl, Gabriella! sade han med en rörelse, som gjorde rösten, om än icke darrande, likväl otydlig… Glöm mig inte för snart! Ett år är inte så lång tid. Om Gabriella innesluter mig i sina böner, välsignar kanske Gud mitt förehavande.
— Jag vill gärna… Den upprörda, förvirrade flickan kunde ej säga mera. Men Rosenberg såg vad som föregick inom hennes hjärta, och tryckande båda hennes händer varmt mellan sina, hastade han ned till bryggan, dit hela familjen beledsagade honom under hjärtliga önskningar om lycklig återkomst.
Petter Lindgren, vilken ej kunnat förmås att lämna sin herre, slöt tåget med fiskare-Kajsa-Lena, också en fager skärgårdsmö, som utgjorde ett slags sällskap åt Gabriella.
Tjugoförsta kapitlet.
— Ess… dam… och tia! Syster ska ha fem — det är rätt duktigt på en gång! sade gubben Askenberg och sköt över någ-
150
