Men efter några veckor gick Josefina uppe. Dock snart nödgades mor och dotter byta roller. Hela vintern och våren arbetade Josefina och led och stred med fattigdom, bekymmer och sjukdom.
Vid denna tid gick Arve nästan varje afton till de bedrövade, och under den långa bittra prövningen lärde han rätt känna och värdera Josefina.
Lämnad att ensam uppehålla och vårda en öm mor under hennes långa sjukdom, visade Josefina genom sin ihärdighet, sin skicklighet och sitt jämna, tåliga lynne en sinnesstyrka som allt närmare fäste Arve, ehuru hans känslor aldrig antogo en varmare natur än vänskapens.
Medan han ännu stod där på kyrkogården ljöd aftonringningen över gravarna, och han tyckte, att det låg en stilla och ljuvlig frid utbredd över hela platsen, där de grönskande sängarna lågo bäddade sida vid sida.
Josefina hade kommit in genom kyrkogårdsporten, för att med några blommor smycka den hädangångnas vilorum.
— God afton, Josefina! Stör jag, så går jag strax.
— Arnman var ju alltid mammas vän! svarade hon sakta.
Arve stannade kvar, och då Josefina fullgjort sitt vackra åliggande, följdes de tysta åt från kyrkogården och nedåt gatan, vid vars slut den unga flickan bodde i det lilla gula huset.
— Josefina, började Arve, har Josefina ännu tänkt på någon tillflyktsort, har ingen lägenhet yppat sig?
— Nej. Nog är det tungt och bittert att överallt mötas av tvetydigt medlidande och ändå överallt få nej. Jag måste dock finna mig: knot och klagan förbättra icke mitt läge. Jag ämnar därför fortsätta mitt arbete på egen hand.
— Men Josefina är för ung att leva ensam.
Arve var ingen smickrare. Ehuru han visserligen för sin
160
