del fann, att Josefina var behagligare än hon själv tycktes tro, hade han likväl icke hjärta att yttra något därom. Han teg således, till dess Josefina frågade vilken av dagarna han skulle företaga resan till hemmet.
— I början av nästa vecka, om vinden blir gynnsam. Innan dess kommer jag nog och hälsar på Josefina. Jag har gjort upp ett förslag, medan vi gått och samspråkat; och när jag fått tänka igenom detta, skall jag framlägga det.
De i sig själva ganska oskyldiga, men för Josefinas öron hemlighetsfulla orden väckte en hastigt förbiilande darrning genom hennes väsen.
Arve märkte likväl ingenting därav, och sedan han vid porten tagit avsked, skyndade han hem, litet ängslig att möjligtvis ha försummat mattimmen.
Det var också högsta tiden: det såg han vid första inträdet på tullförvalterskans spetsiga haka.
— Jag ber om ursäkt! sade Arve. Jag kom att dröja litet på kyrkogården.
— På kyrkogården! Vad är det för idéer att spatsera bland de döda, då man kan få sällskap bland de levande!
— Det saknade jag just icke heller: mamsell Karlmark kom dit med friska blommor till sin mors grav.
— Jaså, jag förstår, ett rendez-vous således! För att komma omedelbart några veckor efter moderns död, torde det kanske vara väl tidigt. Men jag skall enskilt säga Arnman mina tankar om den saken efter maten … Låt oss nu gå till bords.
Med en av tullförvalterskans predikningar i sikte, åt han aldrig med god matlust, och denna gång kände han sig mera beklämd än vanligt, ty han fruktade att hans patronessas icke alltför människoälskande tunga lätt genom sin frihet kunde komma att skada den oskyldiga Josefina.
Till all lycka mildrades vresigheten av fruns lynne genom den skrattlust hon icke kunde återhålla, då hon an-
