Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

området, och han bedrog sig icke. — Min käre Arnman, började hon, jag har redan länge velat öppet framställa de betänkligheter, jag hyser i avseende på de täta besöken hos Karlmarkens. Det är icke rätt att en yngling så där fäster sig. Vad har Arnman att bjuda på! Hans utsikter äro ganska avlägsna, och således anser jag att Arnman borde följa det gamla rådet att stämma i bäcken, innan det kommer i ån. Gör slut med flickan! Arnman bringar henne annars i dåligt rykte och sig själv icke heller i det bästa genom fortsättandet av besöken därstädes, sedan modern är död.

— Men, invände Arve saktmodigt, det är ju icke ont i att gå dit? Någon skall väl trösta den stackars Josefina. Jag är för henne nästan som en bror, och jag håller av henne som en syster.

— Sådan där syskonkärlek plägar ej alltid ha de lyckligaste följder, och om Arnman verkligen håller av henne, så lämna henne att sköta sig själv. Det går icke an, att en yngling vill spela beskyddare åt en moderlös flicka. Arnman erkänner sig då verkligen vara hennes beskyddare?

— Icke just det, ty jag har gunås icke förmåga som jag har vilja, men jag gjorde vad jag förmådde att lindra hennes mors bekymmer, ehuru jag aldrig sade, att det var från mig den obetydliga hjälpen kom, ty i så fall skulle fru Karlmark troligen vägrat att mottaga den.

— Var det så Arnman använde de penningar, min man lämnade honom att kläda sig för!

— Nej, icke dem, men dem jag tid efter annan erhöll från min gamle lärare och vän, löjtnant Askenberg.

— Såå, att Arnman fått penningar hemifrån! Det trodde jag icke vara behövligt medan Arnman vistades i vårt hus; men då man har så stora utgifter, torde ett litet tillskott nog vara erforderligt. Vems namn förmådde då den,

163