såsom jag tyckte, icke just så grannlaga fru Karlmark att mottaga penningar?
— Jo, jag var nog djärv att tid efter annan säga henne det herrskapet skickat mig och att frun, som vanligen prutade, endast gjorde det för att i tysthet och otackad kunna göra gott.
Tullförvalterskan rodnade ända upp till hårfästet.
— Jag hoppas frun är så god och förlåter min tillsagsenhet för det goda ändamålets skull.
— Vad som passerat, det får vara! Arnman menade väl, ehuru han gärna kunnat spara sina styvrar, ty det var icke så illa med henne som gumman kvad; men som sagt, det framfarna vill jag icke vidare tänka på. Vad åter framtiden beträffar, undanber jag mig allvarsamt att mitt namn begagnas, och av välvilja för Arnman ber jag honom att inte slå bort mina råd obegrundade … Och nu skola vi lämna ämnet. Jag känner för väl Arnmans tacksamhet och goda karaktär för att icke vara förvissad, att Arnman vet att uppskatta min välmening.
Arve bugade sig och försäkrade, att han med stor erkänsla tog emot de goda råd, frun behagade giva.
— Säg sin mor, tillade tullförvalterskan och räckte Arve handen, att jag lyckönskar henne att ha en så välartad son!
Under de följande dagarna upptogos alla fristunder med förberedelserna för resan, men det oaktat drogs Arves håg beständigt till den stackars Josefina, som med en liten tjänstflicka ensam tillbragte de långa timmarna i sin tysta kammare.
— Nej, jag måste gå dit och taga avsked, innan jag reser, och fråga henne om hon vill, i brist av bättre, antaga mitt förslag! Med dessa ord gick Arve en förmiddag från tullkammaren till det väl kända huset.
Josefina mottog honom med ett uttryck av stilla glädje,
164
