Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

måtte väl, för pockern, kunna något sköta sig själv; och orsaken varför jag besvärat Arnman med påhänget är just hoppet, att min gunstig herr son skall få lära sig att lita på sig själv en smula. Håll tummen på ögat på honom, du, Arve, så att han icke skenar över skaklarna!

Överlastad med förmaningar, slapp Arve äntligen undan och drog först riktigt andan, då han följande morgon satt på däcket av slupen. Lars, som blivit för tidigt väckt, låg i kojen och sov. Därför njöt Arve i rågat mått friheten att få överlämna sig åt sig själv.


Tjugutredje kapitlet.

Ur varje fönster i det lilla fiskläget tittade folk, då Arve, vilken icke igenkändes av sina gamla bekantskaper, jämte herr Lars vandrade uppåt den ojämna stenläggningen.

— Det var väl aldrig fru Arnmans son? Han ska vara i väntan! sade en grannkvinna till den andra.

— Tycker du det! Detta är riktiga herrekarlar — kanske kontrollörn från Göteborg eller något sådant stordjur! svarade den tilltalade.

Emellertid låg gumman Arnman i sin goda middagssömn och anade ej, att hennes högsta lycka stod henne så nära. Hon visste väl, att hennes käre Arve med det första skulle komma, men någon bestämd dag hade hon icke för sin väntan. Och därför träffade Arve, då han öppnade stugudörren, blott Annika, som gick därinne och strödde fin sand på det nyskurade golvet.

— God dag, hjärtans goda Annika … jag ser, att du pryder som förr stugan till dess mor vaknar! sade Arve och räckte henne handen.


167