ifall det på något sätt skulle falla sig besvärligt eller olägligt för din mor att härbärgera Lars under den tid du själv är hemma, kommer saken icke vidare i fråga! tillade tullförvaltaren för egen räkning.
Naturligtvis nödgades Arve — ehuru han med stort bekymmer såg sitt sköna hopp om ett fullkomligt fritt och oberoende liv — likväl på det artigaste försäkra, att hans mör skulle känna sig både lycklig och smickrad av herrskapets förtroende i avseende på Lars.
— Ja, det är precis vad jag tänkte! inföll frun, som kom in från nästa rum, Det är så naturligt, min gubbe, att fru Arnman, vilken förmodligen genom sin son känner den moderliga vård, jag lämnat honom, gärna på en kort tid gör detsamma mot Lars, och sedan skola vi förse honom med en så duktig matsäck, att vad Lars beträffar …
— Vad Lars beträffar, inföll Arve, vilken blodet vid de senare orden en smula steg åt huvudet, skall han, även utan att medföra matsäck, icke komma att svälta, så vida han nöjer sig med vad min mor har att bjuda på.
— Min käre Arnman, menade då tullförvalterskan, vi skola då minska matsäcken! Och vad själva förtroendet att handha Lars under dessa veckor beträffar, så är jag säker, att Arnman sätter en heder i att ej låta honom glömma bort något av det, han i sin läsning inhämtat. ävensom att han genom badning vid vackert väder styrker sin klena hälsa. Akta honom för övrigt! Han är en så livlig och oförvägen gosse, att han lätt kunde bryta hals och ben av sig i era berg och klyftor — men det vore orättvist av mig att sätta i fråga Arnmans tillräckliga omsorger för den skatt jag med stort förtroende lämnat i hans händer.
— Om Arnman skall gå vall med Lars, lär han få litet nöje av sin resa! yttrade tullförvaltaren med en dragning på ögonbrynen. En pojke mellan femton och sexton år
166
