Arnman knep litet på läppen och sade: — Nå, om så vore, vad ont ser du däruti? Det är moderns plikt att hålla ögonen öppna, då ungdomen är blind.
— Men det är inte roligt, att mor ser en olycka, där mor inte kan blicka djupare i korten än här! Mor känner icke flickan och vet ej vad hon är värd. Hölle jag verkligen Josefina så kär, att jag ville ha henne till hustru, vad betydde då hennes fattigdom, om hon hade andra egenskaper, hjärta och förstånd och sådant, som kunde göra mig lyckligare än några ihopknogade papperslappar? Men det är något annat, som är i vägen för min tanke att gifta mig med Josefina, nämligen att jag ej älskar henne, så som det är nödigt för att ingå äktenskap, och att hon ej heller älskar mig. Vi vilja varandra blott hjärtligt väl och intet vidare.
Fru Katrina syntes varken nöjd eller övertygad.
Då fattade Arve hennes hand, såg henne innerligt in i ögonen och bad: — Gör det för min skull, gör det för att jag uppfyllde mors önskan och kvävde min lust att fara till Tistelön! Då jag var inne i Marstrand, hade tillfället nog passat.
Nu var gumman Arnman övervunnen. Ett vädjande till hennes erkänsla gjordes aldrig förgäves. — Det kan ju bli som du vill.
— Tack kära mor, för det löftet! Nu är jag nöjd och lätt till sinnes. Nog finner Josefina sig, bara hon blir bemött med kärlek, och det fruktar jag ej, ty då mor lovat giva henne ett hem, finner hon också ett modershjärta.
— Det kan du tryggt lita på — har jag gjort ett löfte, håller jag det, såvitt förmågan räcker till. Kanske få vi det trevligare tillsammans än det i början föreföll mig.
— Och när farbror faller ifrån eller, kanske än värre, får leva med alldeles förslappade sinnen, då är det gott och
176
