Hoppa till innehållet

Sida:Rosen på Tistelön 1942.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

trevligt för mor att ha ett sällskap både till tröst och hjälp.

Fru Katrina erkände inom sig, att Arve i många delar hade rätt, och ehuru hon ej sade det, såg han dock på hennes ansiktes uttryck, att han vunnit mera än han i början vågat hoppas.

Gumman Arnman, ehuru en sällsynt klok och bra kvinna, var likväl ej utan sitt lilla högmod över Arve och fordrade mycket av den, som en gång skulle få honom till man. Arves enkla förklaring upplyste henne dock om, att han var långt ifrån att dela hennes åsikter. Han strävade ej efter högre mål än han kunde hoppas nå, och fru Katrina, som alltid predikat mot högmodsandan, kunde rimligtvis ej komma fram med sina undantag, Hon fogade sig, och fogade sig snart, med sann glädje i det, som utgjorde den käre sonens.

Huru fort ilade ej de sista återstående veckorna. Vi kunna ej fasthålla ögonblicken: det sista nalkas slutligen … vi måste skiljas.

— Vårt avsked, min son, gäller kanske för detta livet! sade löjtnant Per sakta.

— Det står i Herrans hand! svarade Arve rörd och tryckte den vissnade handen.

— Rätt så, min gosse. När frestelsen står för dörren, så tänk på din mor och gamle Per!

— Jag går förut! viskade Lars till Arve, och sedan han på bästa sätt förnyat sin tacksägelse till fru Katrina och löjtnanten, varpå dock ingen av dem gav akt, lade han de av mamma bestämda drickspengarna på gamla Annikas kistlock och sprang så med några lätta hopp — ty nu längtade han hem — nedåt bryggan, där han, för att ändå likna Arve, som var så avhållen, utdelade slantar mellan barnskaran, som följde honom i hälarna.


12 Rosen på Tistelön.177