Det berättas, att brodern, Birger, vilket är ganska vackert, på julafton gjort en betydlig utdelning av spannmål till alla fattiga strandbor runt omkring. Jag menar det var en halv skäppa på varje hushåll, men mjölskäppan full för änkor och faderlösa barn.
Sådant firande av en glad högtid är kristligt och bör giva Guds välsignelse igen, om det bara icke är en ringa avbetalning på en gammal skuld. Men jag bör tiga, ty skriften säger: ’Dömen icke, så varden I icke dömde.’ Och skulle Herren strängt räkna med oss något var, finge vi väl ett stort skuldregister. Emellertid, som sagt, det var vackert av honom, men länder i synnerhet hustrun, vilken omvänt honom, till heder och fromma.
Och nu min andra nyhet. Gud förlåte mig och tillräkne mig ej, att jag meddelar den med glatt hjärta, när den har döden till granne! Men jag vill ej göra mig skenhelig, och därför säger jag rent ut, att jag icke kunde motstå en syndig glädjerörelse, när jag erfor att vår jaktlöjtnant här, som länge varit illa sjuk, nu är alldeles utan hopp. Emellertid vet jag med visshet, att jag icke skulle hava tänkt så, om Mellberg varit en svår syndare, som behövt nådetiden till omvändelse, eller om han lämnat hustru och barn efter sig. Men han har alla dagar varit en stilla beskedlig karl, som visst icke synnerligen passade för den tjänst, han hade, ty han var för flat och lät allehanda passera. Och vad sorgen efter honom vidkommer, tror jag icke, såvitt jag vet, att den blir kännbar för någon annan än hans hushållerska, men hon tröstar sig väl med det hon får efter honom.
Du kan ju själv, min käre Arve, föreställa dig vad slutsatser jag drager av dödsfallet, om det inträffar. Det är visst orätt att tänka så mycket världsligt, när döden är i grannstugan, men — som ordspråket säger — ’den enes död är den andres bröd’. Jag hoppas, att, ifall Mellberg går bort, tullförvaltaren håller sitt löfte som en karl!
192
