— Ljusen i triangel, kapten!
— Skönt… snokarna ha rest.
— Fyra ljus tätt tillsammans!
— Var redo förut och fira ned packorna i båten! Vänta nu, så få vi se vart vi ska styra hän… Se upp nu, styrman!
— Tre ljus i södra hörnet.
— Således vid bergshålan på södra sidan av ön. Flinkt nu, gossar, hala upp båten… Petter, langa ned min sjöbjörn och två buteljer sherry, ifall vi få ta koj i båten eller i en bergsklyfta i natt… Styrman, se väl efter skutan — jag tycker, han tar på sig grårocken västerut: om jag ej misstar mig, ha vi en körare före dagvakten. Ifall så blir, så hala pliktankaret rätt upp och ned och låt styrbordsankaret gå! Giv slak kätting, så rider hon upp bättre.
— Ja väl, kapten!
Kaptenen fattade fallrepet, och innan han utdelat den sista befallningen, satt han akterut i slupen, nickade vänligt åt styrmannen och kommenderade:
— Sätt av!
Med långa taktmässiga årtag flög den lätta båten ut i den nu fullkomligt mörka natten, men med säker ledning av stället, där det sista ljuset försvunnit, styrde den unge kaptenen mot stranden. Sedan våra sjömän fortsatt rodden en stund, yttrade han sakta till den gamle matrosen:
— Lutter, tycker du icke vi skulle höra lommen snart, eller menar du, att jag styr för högt?
— Nej, kapten, håll rätt som det går! När vi komma över udden, låter han nog höra av sig.
Sedan färden åter en stund fortgått utan avbrott, hördes hastigt ett genomträngande skri, alldeles liknande lätet av den sjöfågel, kaptenen nyss nämnde.
— Fall nu av, kapten, och styr efter ljudet… vi ä snart på behörigt ställe! sade gamle Lutter, varvid han tog ut bus-
